Mannen med föräldrasamvetesräddartatueringen

Känner ju att barnafadern var ganska listig som tatuerade in avkommans födelsedata på armen. För skamsköljningarna en erfar när en på vårdcentralen drar fel siffror när de frågar efter personnummer (först rabblade jag även upp mitt eget…), de är inte att leka med. Har en dem på armen för evigt kan en ju snegla dit lite försiktigt och då bara behöva komma ihåg de fyra sista.

Annonser

Sist på bollen – en gång till med känsla

Jorå, det går ju framåt det här. Men några fler försök får väl gå då, jag har å andra sidan försummat både bloggen, twitter och Instagram. Inte ungen iallafall och det är väl rätt okej grej att välja att upprätthålla.

Det senaste dagarna har avkomman varit sjuk, hen valde även de varmaste dagarna under sin levnad för det dessutom. Törstig avkomma = nästintill helamning igen. Mina arma bröstvårtor och mitt psyke battlar om vilka som har mest rätt att gnälla. Igår började jag misstänka UVI hos avkomman, och då gick hjärtat sönder. Likadant alla de tillfällen under helgen febern smugit upp till strax under 41 grader. Då känner jag mig kass och handlingsförlamad och mina nerver dansar ångesthambo. Idag känns det bättre efter att ha roddat unge och urinprov (som ninjafadern lyckades fånga imorses) till vårdcentral och tillbaka. Det var svettigt. Och tröttsamt. Förmodligen mest för E som däckade så fort Doktorn sa hejdå (som även bekräftade UVI och försåg oss med meducin). Och fortsatte sova när jag på ninjamanér placerade hen i sängen. Ergo, jag fick lite oväntad tid över, och vad skulle jag annars göra med den än att leka necromancer på min egen blogg?

Image

 

Tlött unge

Om en skulle ta och starta en blogg, hur svårt kan det vara?

HAHAAHAHA!

Rätt svårt tydligen med tanke på med vilken frekvens det dyker upp nya inlägg här. Alltså, jag skriver långa inlägg i huvudet när jag gör annat, typ hänger med avkomman (som är så inni festlig nu för tiden, det blir bara roligare och roligare att få vara mamma till den ungen). Och sen blir det aldrig av, jag kommer av mig. Jag är bäst på att komma av mig. Som med träningen. Dock har jag ju mer eller mindre lyckats hålla igång den sen jag drog igång projektet ”My mum is stronger than your dad” förra våren. Jag HAR blivit starkare och fått bättre flås, så yay me! Men jag vill ju bli bättre, jag vill bli vältränad på riktigt.

Så. I alla fall, jag tänkte hänga på Sofys mammautmaning och se vart det tar mig.

Så på lördag är det jag, löparskorna och den extremt backiga slingan i skogen nästgårds. Yippiekay’ay mudder fakkahs!

Om Hanna var en vind finge jag flyga drake i den då?

Gårdagens roligaste (ganska tragiska) betraktelse av Hanna Fahl.

Jag tycker att det är fint att folk bryr sig om barnen och deras välmående och anknytning, men någon gång kan man väl se fädernas roll i bildande av familj och dess välmående? Kan ju lugnt säga att jag hade kraschat om min partner skulle jobbat 24/7 det första halvåret av E’s liv (och så är det inte för alla och yada yada yada). Men så var jag förvisso skör pga hela död-mamma-debaklet, och den där innerliga urmodersinstinkten kom inte över mig (eller jo, det gjorde den ju visst, fast på ett helt annat sätt än jag trott och jag blev helt utmattad av den där vansinniga beskyddarinstikten som gjorde mig sjuk av oro istället för mysig och innerlig). Men ska familjelivsfrågorna ställas till kvinnorna/mammorna så ställ dem kanske iallafall till en av fem även till papporna/männen till att börja med? För vi vet ju faktiskt inte huruvida ungen ammas eller ifall de delat lika på flaskmatning och att bebisen då kanske faktiskt har pappa som i primär anknytningsperson.

(Nu följer en onödigt lång  anekdot: Jag har en bekant som blev pappa strax innan vi fick E. Amningen strulade, strulade och strulade. Mamman fick antibiotika, anklagade sig själv och kämpade. Och grät. Sökte hjälp. Och kämpade. En månad gick och sen fick det vara nog. Då hade de redan från början delat på matning och vård. I samma veva fick hon dessutom ett erbjudande som man bara får en gång i livet. De beslutade då att pappan skulle vara hemma heltid från början och hon skulle ta upp erbjudandet och jobba 75%. Vem fick skit och vem hyllades? När bebisen var åtta månader skulle hon åka på praktik i tre veckor. Då sa BVC till henne att hon var en egoistisk mamma som skulle förstöra all anknytning, detta till trots att den primäre vårdtagaren skulle vara hemma med bebisen som vanligt. När sägs sådant till en far? Nu kan jag i och för sig för lite om anknytningsteori för att veta om hon förstör den, men jag har svårt att tänka mig det. Om en mamma som jag till en bebis som vår hade tänkt åka iväg tre veckor hade det förmodligen varit något mer kass, då jag i princip helammade E då, och det var jag som varit hemma mest med hen.)

För inte bara för bebisens del men för hela familjen så kan de där första månaderna vara skitviktiga för att bonda ihop sig. Och det finns åtskilliga pappor som avskytt att gå tillbaka till arbete och där känt sig ganska distraherade av tanken på bebisen hemma som de inte får ha i sina armar. Och det till trots att de inte uppfostrats av den där genusmaffian som hotar att dränka dagens samhälle i en brun sörja (och sen äta den till lunch ihop med diverse muslimer, homofiler och militanta veganer) 

Om jag var vaken skulle jag ge mig det där jag alltid ger mig. (Kaffe).

Och eftersom jag är det så får jag det. Hade nåt listigt uttänkt jag skulle blogga ned igår, men då var det en unge i utvecklingssprång med nya tänder på g, som var helt kokobananer och en hårsmån ifrån att börja snurra på huvudet, dra en krabbgång upp i taket och börja väsa på oss. Så ja, det blev busande, pussande och ammande. (och svärande lite tyst föräldrarna emellan, men ungen var skitglad och att hon lärt sig pussas helt oslemmigt och med litet smackljud, gör att svärandet dör bort rätt fort)

Så nu är jag tämligen mör, dels för att jag borde sovit mer (för när ongabeten somnat igen så råkade föräldrarna visst sätta på ett nytt Buffyavsnitt, hrrm) dels för att att jag inte får träffa nämnda avkomma förrän sent ikväll. Nåväl, min lösning på det är kaffe, betalning av räkningar och plugg. Plugget idag består av att se ”Fjärilen i glaskupan” och skriva en reflekterande text ur ett perspektiv som ja, alltså, det vet fan, men jag ska förankra det i att jag pluggar medicin. 

Och egentligen borde jag plugga cirkulations och njurfysiologi egentligen, men min livskris säger att film är ett oerhört listigt drag. Och jag håller med, 

Sedan ska ytterligare en reflekterande text skrivas som jag dragit mig för i tre månader, för att jag vet att jag kommer komma in på smärtsam mark. Att jag kommer dra upp mammarelaterade grejer som kommer slita av massa plåster och bli sittande i en liten varig pöl. Minnen som skaver, som jag tänker på hela tiden och som gör ondare än jag tror. (Som imorses när E pekade på ett foto och sa ”Däää!” och jag svarade ”Ja, titta där är morfar och…” … ”….mor…mor” *snorgråt*)

Anyhoo, dags att snyta sig och dricka sitt kaffe. (Ur Snusmumriksmuggen jag köpte dagen min mamma dog. Mamma och Snusmumriken har varit sammanlänkade [som gammal HP-nörd så skulle man kunna säga att om jag kunde få fram en Patronus så skulle det vara Snusmumriken och mamma i en och samma uppenbarelse] sedan första gången jag läste en muminbok.)

Image

Sist på bollen

Ja men, va fasiken, jag gör det! Jag startar en blogg. Jag började bli sugen för, ptja, tre år sen men kände då att ”åh, nej, sist på bollen, lite patetiskt, bla bla bla gnäll och gnöl”. Sen dess har jag hittat bloggar att älska som är betydligt yngre än vad min blogg skulle varit om jag startat en då…

Och sen då det lite koketta gnällandet döljer ju något illa det faktum att jag då egentligen var sugen på att skaffa en blogg mest för att få massa läsare (vilket ju inte så jättemånga får och HALLÅ! har jag glömt att jag tycker det är halvläskigt med för mycket uppmärksamhet?) Så jag drar i med klyschan ”Jag startar den för min egen skull” och jo, men det gör jag. Och att jag blivit triggad av att min partner startat en. Vilket tufsade till min identitet som bloggnörd något. Sen har faktum att jag är analog och har noll koll på det tekniska bakom bloggandet skrämt mig, jag hatar nämligen att inte kunna saker på stört, (mycket rimligt). Men sen jag i samband med att jag var gravid och vilsen så hittade jag ett gäng bloggar, och tanken på det nätverk som en blogg kunde möjliggöra svindlade. Så nu sitter jag här iallafall. Ett år med Twitter var kanske vad jag behövde för att knuffas över kanten.

Vart jag vill styra den här och vilken struktur jag vill att den ska få hoppas jag kunna känna in lite vartefter. Man kanske borde bestämt det innan men i mitt fall är det nog säkrast att agera på impuls annars hade det tagit tre år till, behold the Queen of procrastination. Jag har en liten förhoppning dock, och det är att den ska hjälpa till att knuffa hela mig lite över kanten, att få tummen ur. Att lite putslustig få igång hjärnan lite, väcka liv i den kreativa maskin jag ändå var för ett par år sen och ventilera och kanske lyckas sortera det myller av allt tyckande, gubevars, som jag har i huvudet. Och även om det bara kommer ut på the internets utan att beskådas av andra så kanske det ändå bereder plats åt nytt och fräscht.