Mannen med föräldrasamvetesräddartatueringen

Känner ju att barnafadern var ganska listig som tatuerade in avkommans födelsedata på armen. För skamsköljningarna en erfar när en på vårdcentralen drar fel siffror när de frågar efter personnummer (först rabblade jag även upp mitt eget…), de är inte att leka med. Har en dem på armen för evigt kan en ju snegla dit lite försiktigt och då bara behöva komma ihåg de fyra sista.

Sist på bollen – en gång till med känsla

Jorå, det går ju framåt det här. Men några fler försök får väl gå då, jag har å andra sidan försummat både bloggen, twitter och Instagram. Inte ungen iallafall och det är väl rätt okej grej att välja att upprätthålla.

Det senaste dagarna har avkomman varit sjuk, hen valde även de varmaste dagarna under sin levnad för det dessutom. Törstig avkomma = nästintill helamning igen. Mina arma bröstvårtor och mitt psyke battlar om vilka som har mest rätt att gnälla. Igår började jag misstänka UVI hos avkomman, och då gick hjärtat sönder. Likadant alla de tillfällen under helgen febern smugit upp till strax under 41 grader. Då känner jag mig kass och handlingsförlamad och mina nerver dansar ångesthambo. Idag känns det bättre efter att ha roddat unge och urinprov (som ninjafadern lyckades fånga imorses) till vårdcentral och tillbaka. Det var svettigt. Och tröttsamt. Förmodligen mest för E som däckade så fort Doktorn sa hejdå (som även bekräftade UVI och försåg oss med meducin). Och fortsatte sova när jag på ninjamanér placerade hen i sängen. Ergo, jag fick lite oväntad tid över, och vad skulle jag annars göra med den än att leka necromancer på min egen blogg?

 

Tlött unge